Denna bloggen är något jag helt glömmer bort mellan varven. Men ibland slår det mig att jag faktiskt har en. Jag gillar att den finns, för den hjälper mig att minnas allt som varit.

Livet rullar på. Jag har sagt upp mig från mitt jobb på hemtjänsten och pluggar nu mer 100%. Har snart körkort också. Jag kanske också blir vuxen någon gång.

Miliam växer, nästan lite för fort. Han pratar helt utan problem nu och det medför även en jävla attityd och 'Du är dum mamma!' är inte ovanligt att höra här hemma.
 Att bo var annan vecka är inga problem alls för honom och jag, T, hans nya sambo och min J funkar hur bra som helst ihop. Senast idag var dom här och fikade och imorgon ska vi på bio allihopa. Vi tycker alla fyra är det är viktigt för Miliam att vi faktiskt gör saker ihop också, så han får se att vi är vänner och en stor familj.

Idag fick Miliam äntligen ha 'snökrig' med oss.

Som han väntat.

Ännu en lugn kväll med bok, tända ljus och en filt runt benen. Det är verkligen riktigt höstväder här.. Imorgon kommer min bättre hälft, huvudpersonen i mitt liv, min son, hit under dagen då dagis är stängt och jag ändå är sjukskriven. 

-'Vi ska pussas och kramas mamma, jag saknar dig.'

2h senare och jag sitter här med en klump i magen, tankar som löper amok och en gnagande känsla i bröstet. Du måste lära dig att vara ensam Sara, ekande ord som jag dagligen får höra från alla håll. Från alla som älskar mig och bara vill mitt bästa. Måste jag verkligen det? Måste jag verkligen lära mig att vara ensam? Jag vill ju inte vara ensam. Jag vill ha min familj runt mig, 24h om dygnet, 7 dygn i veckan. 

Jag brottas dagligen av rädslan för att lämnas ensam, redan nu bävar jag för den dagen mina barn flyttar hemifrån, den dagen jag ser dom packa ihop sitt liv i vårt hem och skapar sig ett eget hem. Självklart är det oundvikligt, det är en viktig del av våra liv. Flytta hemifrån, flyga ur boet, stå på våra egna ben och klara oss själva. Det är ju det våran uppgift som föräldrar är, att förbereda våra barn för ett liv utanför de trygga väggarna som varit deras hem hela deras liv.  

Men måste jag verkligen ta ut det i förtid? Måste jag redan nu lära mig att vara ensam? Det är obegripligt för mig, varför någon skulle vilja vara ensam. Hela mitt liv, hela min existens, handlar om min familj, min son och mina framtida barn. 

Idag har jag mer egentid än vad jag hade för bara 9 månader sedan, då var jag antingen på jobbet eller hemma med Miliam. Den där lilla människan som är huvudpersonen i mitt liv. Var annan vecka är han hos sin pappa och jag tar vara på varje sekund jag får prata med honom i telefon, eller dom få gångerna jag faktiskt får träffa honom och suga i mig så mycket energi jag kan. För han är min energikälla. Allt jag gör, gör jag för honom, min son, min bättre hälft. I morgon ska han komma hit, för dagis är stängt och T behöver jobba så mycket han kan. Jag sitter hemma med en kass rygg och tvekande inte en sekund när T frågade om jag ville ta honom.  

Ångesten är ett faktum, den håller ett stadigt stryptag kring min strupe varje sekund jag är ifrån Miliam. Vissa stunder tightare än andra, men alltid lurar den där, precis under hakan på mig, och tar andan ur mig utan förvarning. Hur klarade jag mig innan jag fick Miliam?

'Jag älskar dig mamma!'

-'Jag älskar dig mer!'

'Jag älskar dig såhäääär mycket, titta båda händerna mamma!' 

Varför skulle jag vilja vara ifrån honom? Varför skulle någon vilja vara ifrån sina egna barn? Jag väljer Miliam före all egentid i världen, före alla pengar i världen, så länge jag får titta på honom, krama honom, pussa honom, och berätta för honom hur mycket jag älskar honom.

Som vi alla vet så är ju inte livet alltid en dans på rosor. Man tar vissa beslut som man senare ifrågasätter och man gör allt i sin makt för att alltid göra rätt. Men ändå blir det fel ibland.

Min mamma kommer hit idag, och det behövs kan jag tala om. Ikväll ska vi dricka vin och prata in på småtimmarna har jag bestämt. Det finns ingen bättre än min mamma. Min kärlek till henne är lika stor som min kärlek till min son.

T flyttade igen för ett tag sedan, han fick ett förstahandskontrakt och tog det självklart. Jag va där och hälsade på i helgen, miliam vägrade släppa mig när jag skulle gå och allt slutade med att både jag och Miliam grät. Det gör så jävla ont att behöva säga vi ses en annan dag till sin treåriga son.

Jag går bara sönder mer och mer.

http://instagram.com/pluppin

 

Sitter fast i en djungel av soffor hit och dit. Vi har pratat om ny soffa länge nu, vårat vardagsrum är det enda rummet i lägenheten vi faktiskt varken lagt tid eller pengar på i någon större benämning. Köpta lampor till fönstrarna innan vi flyttade in för 79:- styck, och en tavla för 200:-.

Nu ska vi alltså ha en soffa, ett nytt bord, en fin fåtölj och ny tv-bänk och matta. Det ska upp saker på väggarna och fixas en liten kontorsdel där vi kan sitta och plugga.

Dessa soffor har jag hittat, men jag kan inte bestämma mig!


En stilren modern men ändå mysig soffa med ett fint avslut, från EM
(http://www.em.com/produkter/soffor-baddsoffor/ovrigt/move-hornsoffa-m-oppet-avslut-tyg-flash-01-salt-peppar-t6l4-0000147717)

Jag älskar dessa enkla soffor som är lite böjda, ungefär samma prisklass. Håller dom samma standard dock?
(Soffa1: http://www.em.com/produkter/soffor-baddsoffor/ovrigt/fallstone-3-5-sits-soffa-tyg-flash-01-salt-peppar-t6l4-0000147714
Soffa2: http://www.chilli.se/sv/artiklar/stuart-soffa-svangd-xl-flash-01-3-ryggkuddar.html)
Vanlig hederlig hörnsoffa, vill dock ha den i en mer grå/bege färg!
(http://www.em.com/produkter/soffor-baddsoffor/ovrigt/baseline-byggbar-kombination-tyg-prisgrupp-1)

Detta är alltså bordet och fåtöljen vi ska ha, tv-bänk har jag inte hittat någon jag tycker om. Vi får ta soffan först, eftersom jag aldrig kan bestämma mig!

Kroppen tre år senare

Inte jag att lägga upp sådana bilder men all cykling har gett enorma resultat.  För första gången sedan ca. 12-års ålder kan jag gå i en bikini och känna mig bekväm. Nu drar jag och min familj till stranden en sista gång innan det är dags för riktig semester!

En vecka har gått nu, en vecka utav dålig sömn, rutiner som nitiskt efterföljts och en underbar son som bara gosar och pussar på sin mamma. Jag använder kvällarna till att plugga, sova kan jag ju ändå inte. Jag har snart gjort tre uppgifter denna veckan. Något som annars brukar ta 5-6 veckor. Jag är mer strukturerad när jag är ensam, konstigt det där.
  T har det bra, han får se mycket fina platser och får göra det han verkligen brinner för. Stå på scenen. Även fast jag vet att detta är hans kall i livet är det så förbannat svårt när han är iväg. Blir man någonsin van vid det? 

Igår åkte jag till min svärmor, allt för att komma hemifrån. Kvällen slutade i en alldeles för onödig fylla som inte borde fått äga rum. Det var kul till en början, men slutade som vanligt i katastrof. Jag lär få en saftig telefonräkning i slutet av månaden. Jag funderar seriöst på att bli nykterist på heltid en tid framåt. Bara tills jag hittar mig själv igen.
  Imorgon ska jag till sjukhuset igen, månaderna går för fort. Tänk att jag hade varit gravid i v.33 om det hade gått vägen. Men så ska vi inte tänka. Jag ska få träffa min läkare som bestämmer över mina blodprov, jag ska försöka få avsluta detta tidigare än tänkt.